Shards of me

Jag vet inte vad jag ska om de senaste dagarna. Totala psykbryt om och om igen. Kunde inte gråta tyst utan nästan skrek så pappa kom upp och sa bland det finaste jag någonin hört. Han sa om och om igen att han behöver mig (jag som alltid tänkt att min syrra är den enda som aldrig någonsin skulle klara mitt självmord). Han sa att han älskar att spendera tid med mig, att åka till ICA eller över atlanten. Sen tog jag aningen för mycket theralen och truxal och sov bort resten av dagen. Och tog imovane och stilnoct så fort jag vaknade.

Igår... jag tog stesolid på stesolid på stesolid så dagen funkade hyffsat. Bara lite gråt. Förutom på kvällen. Något jag trodde skulle hjälpa mig stjälpte mig totalt. Ett besked som gjorde så ont att jag inte visste om jag skulle ta mig hem. När att sätta mig på gångbanan och bara gråta.
Senare på kvällen ännu ett psykbryt. Grät i pappas famn, som ett litet barn. Senare på kvällen var jag iväg upp på hallen för att hämta rakblad. Det blev inget, däremot fick pappa sitta vakt utanför gästrummet tills han var säker på att jag somnat. (Bodde i gästrummet för att mitt och Steffis rum har målats om och halva mitt rum står ute på hallen och i skrubben)

Idag kommer Rosanna. Det ska bli bra. Vi ska dricka nymalet kaffe från Indonesien. Och jobba på huset. Det tar aldrig slut. Fotografering och inspektion av Antisimex på tosrdag, visning om två veckor (osäker på exakt när).

Läkarmötet gick väl hyffsat, förutom att hon än en gång lyckades få recept och ordinationer fel. Men men. Höjd Lamictal och mer stesolid.