det blir inget mer på den här bloggen eftersom att den inte går att lösenordskydda, vilket jag kommer att behöva på grund av en backstabbing bitch.
det går bara att låsa den så att bara inbjudna kommer åt den, men då måste den inbjudna även ha ett google-konto. det kan hända att jag startar en ny på en domän där jag kan lösenordsskydda bloggen. i sådana fall meddelar jag det här.

jag mår för dåligt för att skriva någonting. eller... det finns tusentals ord i mig som måste komma ut. men dom är bara elak. jag är bara elak. så jag pratar med vänner istället. får deras support.

jag måste tänka över det här med scä. lunchgrupp en gång i veckan och sjukgymnast två gånger i veckan kommer knappast göra mig frisk. ska prata med dietisten imorgon. och sen ringa läkaren antar jag.

Fortfarande dålig uppdatering. Men jag skriver ingenting någonstans. Vissa dagar fungerar jag, andra inte. Har liksom inga ord. Tusen blandade känslor men inget sätt att få ut dom.

Ok, bloggen har dött lite. Jag orkar inte med en lång uppdatering just nu, men några korta:

¤Skolan och CSN fortsätter att krångla. Så klart. Idioter.

¤SCÄ går bra. Lunchgruppen är hur bra som helst, dietisten stenhård och tuff men bra. Sjukgymnasten må vara lite konstig, men jag tror på det ändå.

¤Något väldigt väldigt dåligt. Som fick mig att gå under. Marie slutar. I över fyra år har jag blottat mitt allra innersta för henne. Berättat om alla tankar och känslor. Hon har fångat upp mig när jag har gått i tusen små bitar.
För henne må kontakten enbart vara professionell, men för mig har den varit och är högst personlig. Hon vet nog mer om mig än någon annan. Och nu försvinner hon. Efter fyra år och lite till.
Jag vet inte om jag orkar börja om.


Ja ni, det är väl det jag orkar med för tillfället.
Marie försvinner. En nära vän kommer att försvinna. Och med en annan... ja, den relationen verkar ligga risigt till. Men men. Vad göra?

Jag vet inte vad jag ska om de senaste dagarna. Totala psykbryt om och om igen. Kunde inte gråta tyst utan nästan skrek så pappa kom upp och sa bland det finaste jag någonin hört. Han sa om och om igen att han behöver mig (jag som alltid tänkt att min syrra är den enda som aldrig någonsin skulle klara mitt självmord). Han sa att han älskar att spendera tid med mig, att åka till ICA eller över atlanten. Sen tog jag aningen för mycket theralen och truxal och sov bort resten av dagen. Och tog imovane och stilnoct så fort jag vaknade.

Igår... jag tog stesolid på stesolid på stesolid så dagen funkade hyffsat. Bara lite gråt. Förutom på kvällen. Något jag trodde skulle hjälpa mig stjälpte mig totalt. Ett besked som gjorde så ont att jag inte visste om jag skulle ta mig hem. När att sätta mig på gångbanan och bara gråta.
Senare på kvällen ännu ett psykbryt. Grät i pappas famn, som ett litet barn. Senare på kvällen var jag iväg upp på hallen för att hämta rakblad. Det blev inget, däremot fick pappa sitta vakt utanför gästrummet tills han var säker på att jag somnat. (Bodde i gästrummet för att mitt och Steffis rum har målats om och halva mitt rum står ute på hallen och i skrubben)

Idag kommer Rosanna. Det ska bli bra. Vi ska dricka nymalet kaffe från Indonesien. Och jobba på huset. Det tar aldrig slut. Fotografering och inspektion av Antisimex på tosrdag, visning om två veckor (osäker på exakt när).

Läkarmötet gick väl hyffsat, förutom att hon än en gång lyckades få recept och ordinationer fel. Men men. Höjd Lamictal och mer stesolid.

Om ca en timme kommer Thomas för att hämta de saker han har kvar här. Jag har ingen aning om vad jag känner inför det. Det får jag kanske reda på efteråt. Det ska bli skönt att bli av med hans saker, men troligtvis fruktansvärt jobbigt att träffa honom... Jen sa att jag inte behöver vara här, att dom kan ta emot honom, men det känns mest löjligt. Jag menar, vi är två vuxna människor som ändå skiljdes på goda termer.

Fan. Nu kom ångesten. Fortsätt arbeta och plocka. Känn inte tänk inte bara gör. Mitt nya mantra.

Ingen inläggning. Dock hypomani sen i... jag vet inte. 3-4 dagar kanske? Känner inte tänker inte bara gör. Måste göra. Fast ja, hypomanin kom jävligt lägligt. Packning och städning inför fotografering och visning av huset. Känner inte tänker inte ingenting rör mig. Duracellkanin.

Jag kanske börjar landa. Sov i alla fall hyfsat inatt. Det behövdes inte en imovane en stilnoct och en imovane till och en stilnoct till. Eller när inte ens 3ml theralen och 2 propavan och två stilnoct hjälpte.

Äh. Nu ska jag fixa och dona lite mer.

Depressionen är ett faktum, likaså de suicidala tankarna... som bara blir starkare och starkare.
Som om det inte räckte... så har det mesta som kan gå fel gått fel igår och idag. Idag bråkade visserligen pappa som fan med komvux och det kanske löser sig. Men jag var helt redo att dö.
Ringer till mamma i total panik och och förtvivlan och desperation om och om igen. Hur länge ska hon orka?

Det verkar som om jag inte få någon läkartid den här veckan och då lägger jag in mig för medicinjustering på torsdag, när mötena på scä är avklarade. Så länge jag kan stå emot alla självmordstankar... annars får det väl bli tidigare. Den här svackan tar jag mig inte ur själv. Jag menar, pappa fick dammsuga mitt rum åt mig idag eftersom jag inte orkade (det kommer en mäklare imorgon). Jag tar mig inte ut för att hämta posten. Orkar inte borsta tänderna, duscha, leva, finnas.

I läkarintyget till försäkringskassan stod det anorexia nervosa. Och massa annat om ökad ångest och djup depression och suicidtankar och bla bla bla.


Om jag bara kunde ta massa tjack. Då skulle depressionen inte finnas.

3 hekto ifrån en anorexi-diagnos. fyfan vad jag hatar mig själv. 14% ifrån normal kroppsvikt istället för 15%. varför hatar jag mig själv så mycket för det? jag får ju ändå all den behandling jag kan tänkas behöva. det borde inte kännas såhär hemskt. jag borde inte hata mig själv så mycket för det. paniken slog till för fullt när jag väntade på tunnelbanan på slussen, en stes och en truxal men till slut var jag tvungen att gå av tunnelbanan i alvik och kedjeröka tills nästa tåg kom.
ett stort fett rött utropstecken efter svaren om självmordstankar och självmordsbenägenhet. marie på fredag och vi kan ju bara glömma att genomföra scid II-testet, jag är i på tok för dåligt skick. scid I som gjordes idag visade på starka drag av social fobi, men det har jag ju haft sen jag var 15.
25% sjukskriven, jag kan hoppa av ena kursen fast fortsätta få pengar från csn. det är väl i alla fall en sten mindre inom mig.


fitt-läkaren i vanliga öppenvården missade att skriva ut recept på lyrica TVÅ gånger. en gång är ett misstag, två gånger är oacceptabelt och oprofessionellt, och gjorde så att jag blev tvungen att åka till psykakuten igår får att få några tabletter. jag tänker begära att få byta läkare. fine om det inte finns en annan läkare inom unga-vuxna teamet, jag tänker aldrig träffa kärringen igen. och det är min rätt som patient att få byta läkare. speciellt inte efter förra gången. "hur djupt blev såret? hur brett var det? hur långt var det? hur många stygn blev det? har du mycket ärr? var har du ärr?" jag blev bara så jävla triggad. av en läkare. fyfan.

jag tror inte jag orkar mer idag. tror jag tar 3ml theralen och några propavan och stilnoct och imovane och hoppas på en bättre morgondag.

Ibland förlorar jag helt viljan att leva. Eller, ganska ofta nuförtiden. Hur blev det såhär? Hur blev jag så dålig igen? Jag vet ju egentligen svaret men hatar mig själv så otroligt mycket för det. Hatar mig själv för att jag lät dom förstöra mitt liv så totalt. Innan M och E och F hade sönder mig helt så gick ju det mesta bra. Visst, maten var helt åt helvete men skolan fungerade, jag klarade av att ta tag i saker, depressionen var inte så ständigt närvarande. Idag vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Hur kommer det sig att jag knappt klarar av de mest basala saker, som att duscha, diska, städa?
Behandlingen på SCÄ kommer ta upp otroligt mer tid än vad jag först trodde, och jag inser mer och mer att jag nog måste hoppa av en av kurserna. Men jag vill inte misslyckas igen. Klarar inte av det. Att vara så fruktansvärt svag.
Egentligen borde jag boka en tid hos min läkare och säga att det här är faktiskt ohållbart, det här är inte ett drägligt liv. Men mitt katastroftänkande tar över helt och jag är nästan säker på att hon inte kommer höja medicinerna. Jag menar, hon sa ju på förra mötet att jag äter så mycket mediciner på så höga doser. Visst, det kanske är mycket mediciner, men inte på så höga doser. Och livsnödvändiga för mig.
Jag höll på att bli skyldig CSN närmare 1500kr för att jag på tre veckor inte klarade av att ens skicka in ett fjuttigt överklagande, Jag hade tre veckor på mig! Men papprena bara låg där och jag visste att jag var tvungen att ta tag i det men det bara gick inte. Jag fungerar inte som människa längre.
Nästa fredag ska jag till Marie men vi ska göra SCID-II och jag vet inte om det finns tid att prata om annat. Men det känns som att jag går under vilken sekund som helst.

Mamma säger att hon kan hjälpa mig med allt som måste göras, men inte ens då fixar jag det. Och jag skäms. Så fruktansvärt mycket. Skammen gör det bara ännu svårare.

Nej. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur jag någonsin ska klara av att leva.

Föreläsningen på SCÄ igår var omvälvande och omtumlande och... mest av allt, överväldigande. Jag fick en sån otrolig ångest när jag såg bilderna på hur en normal portion mat ska se ut? What? Dom är ju fyfan gigantiska? Och att äta sex gånger om dagen?
Sen lärde jag mig ändå en del om basalomsättningen, alltså hur mycket kroppen ändå förbränner även om man skulle ligga still en hel dag. Vilket gjorde mina ibland ganska så stillasittande dagar iaf (än om minimalt) mindre jobbiga.
Men det som var absolut svårast, var insikten om hur lång tid det här kommer ta. Hur fuckad min hjärna är. Jag vet att ända sättet att komma ur en ätstörning är att äta sig ur den, men hur fan ska det gå till? Det är ju sådana enorma mängder mat.
Imorgon är det föreläsningen "Kroppen och ätstörningen" med en läkare och jag hoppas att den är mindre jobbig. Och på måndag är det en föreläsning om hur vägen ur ätstörningen kan se ut, som hålls av en tjej som själv varit sjuk.

Idag... det är som min läkare säger, jag kan inte alltid döva ångesten med medicin, men nu har jag städat och cyklat och försökt titta på tv och det gnager fortfarande i bröstet och snurrar i huvudet. Plus detta tilltagande drogsug (inklusive alkohol). Ingen inom psykiatrin vet om missbruket som pågick i 7 år. Så det är lite svårt att prata om hur det är nu.

Lugnande eller inte, lugnande eller inte? Eller kanske duscha?

Och så åt jag. Och så spydde jag upp skiten. Och så tränade jag. Ben och armar och magen och så cyklade jag. Vette fan hur jag ska kunna sova efter det här. Stilnocten funkar inte alltid och visst har jag imovane men jag vill inte blanda. fuckit. Jag ska nog cykla lite mer.

Jag vet inte hur mycket jag skrivit om SCÄ... Sista självskadan berodde nog mycket på att det var vägning som jag var helt oförberedd på, och att deras våg visade över ett kilo mer än vågen hemma. Det var så jävla förnedrande.
I fredags skulle läkaren och jag gjort en intervju och sen en självskattningskala (Stepwise) på datorn men systemet var nere så jag gick upp kl. 6 på morgon helt i onödan. Eller, kanske inte helt i onödan. Jag fick remiss till sjukgymnast och dietist och papper om föreläsningar. Den första är imorgon och heter "Maten och ätstörningen" och hålls av en dietist. Nästa är på onsdag och heter "Kroppen och ätstörningen" och hålls av en läkare.
Sen fick jag reda på att det kanske är något fel på min sköldkörtel. Men hon ville ta ett prov till för att dubbelkolla. Jag hoppas faktiskt på att nästa prov visar samma sak, för då har jag kanske en förklaring till min extrema trötthet, och kanske till och med till ledvärken. Och att jag kanske kan få hjälp med det, med Levaxin.

Puma är borta och det känns tomt och konstigt att helt plötsligt ha ett golv. Jag tvättar och försöker hålla igång. På tisdag ska jag ta tag i skolan och CSN. Jag försöker äta någotsånär men det går som det går. Jag äter iaf något. Vågar inte väga mig.

Jag tycker inte om min nya läkare. Hon var så pass fixerad av min självskada att jag tillslut bara blev triggad. "Hur brett var det? Hur djupt var det? Hur många stygn? Hur mycket ärr har du?"
Och sen klagar hon på medicinerna jag har för somatiska sjukdomar, vilket är helt sjukt. Jag bara väntar på att hon vill ändra i min andra medicinering, men då kommer jag i total panik ringa till M och säga att det går inte. Lamictalen och Lyrican håller mig på benen, får mig att klara av vardagen. Tar hon bort dom dör jag. Kanske inte bokstavligt talat... eller kanske inte. Självskadetankarna är i alla fall borta, för nu.

Nu har jag vräkt ur mig en hel del. Borde klistra in det på helgon, så det kanske blir upprepning för vissa av er. Men jag vill en en gång ställa frågan, vilka är ni som läser? (Ni som svarade sist behöver inte svara igen)

Världens jävla panikattack över att... över att... Ulrica... hon är ju död. Jag tänker på all varm chocklad i lärarrummet och varje gång det var korv och vit sås i skolmatsalen (internskämt). Och hon är död nu. Det gick från att tänk år till att hon har en vecka på sig. Från att mamma sa "ska jag be om en fika" till att hon ringde och sa "Ulrica är död".

Kommer på att det finns en mail till bloggen och att jag ska maila dit. Till L. såklart. Imorgon. När jag kan andas ordentligt igen. Och har ringt mamma.

Ulrica är död. Så är det bara. Hon blev den sista av systrarna ur boken "Livet kan inte vänta"
Och här finns Ulricas blogg.

Köp den förresten. Eller ge pengarna till cancerforskning.

För Ulrica är fortfarande död. Liksom så många andra.

Jaa... inte mycket att säga egentligen. Eller, jag hade det tidigare. Sen somnade jag. Och har glömt allt nu.

Puma har åkt hem och jag är uttråkad och rastlös och smått ångestig. Imorgon ska L och jag tydligen prata. Jag har ingen aning om vad jag ska säga. Helt stum. Visst, jag är inte lika arg längre... men det är knappast som så att det är ok. Jag kan inte beskriva hur det var. Till slut gav jag upp. Berättade kallt och känslolöst för Puma vad som hänt, och kände inte mer på ett tag. Självbevarelsedrift. Överlevnadsinstinkt.

Nu tänker jag... jag vet inte. Det roligaste som händer ikväll är väl att jag ska hänga tvätt. Det säger väl en del.