Ibland förlorar jag helt viljan att leva. Eller, ganska ofta nuförtiden. Hur blev det såhär? Hur blev jag så dålig igen? Jag vet ju egentligen svaret men hatar mig själv så otroligt mycket för det. Hatar mig själv för att jag lät dom förstöra mitt liv så totalt. Innan M och E och F hade sönder mig helt så gick ju det mesta bra. Visst, maten var helt åt helvete men skolan fungerade, jag klarade av att ta tag i saker, depressionen var inte så ständigt närvarande. Idag vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Hur kommer det sig att jag knappt klarar av de mest basala saker, som att duscha, diska, städa?
Behandlingen på SCÄ kommer ta upp otroligt mer tid än vad jag först trodde, och jag inser mer och mer att jag nog måste hoppa av en av kurserna. Men jag vill inte misslyckas igen. Klarar inte av det. Att vara så fruktansvärt svag.
Egentligen borde jag boka en tid hos min läkare och säga att det här är faktiskt ohållbart, det här är inte ett drägligt liv. Men mitt katastroftänkande tar över helt och jag är nästan säker på att hon inte kommer höja medicinerna. Jag menar, hon sa ju på förra mötet att jag äter så mycket mediciner på så höga doser. Visst, det kanske är mycket mediciner, men inte på så höga doser. Och livsnödvändiga för mig.
Jag höll på att bli skyldig CSN närmare 1500kr för att jag på tre veckor inte klarade av att ens skicka in ett fjuttigt överklagande, Jag hade tre veckor på mig! Men papprena bara låg där och jag visste att jag var tvungen att ta tag i det men det bara gick inte. Jag fungerar inte som människa längre.
Nästa fredag ska jag till Marie men vi ska göra SCID-II och jag vet inte om det finns tid att prata om annat. Men det känns som att jag går under vilken sekund som helst.
Mamma säger att hon kan hjälpa mig med allt som måste göras, men inte ens då fixar jag det. Och jag skäms. Så fruktansvärt mycket. Skammen gör det bara ännu svårare.
Nej. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur jag någonsin ska klara av att leva.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Försök komma över skammen, och att känna dig värdelös, svälj stoltheten om man vill, för du MÅSTE kunna be om hjälp, du kan inte låta det stå i vägen för att du ska bli bättre och få hjälp när du mår dåligt! Du kan inte klara allt själv, och ingen flrväntar sig det heller, för INGEN klarar allt själv! Inte den gladaste friskaste människan i världen! Du är inte dålig eller värdelös någonstans!
SvaraRaderaOch när det känns ohållbart, och som att detta inte är ett värdigt liv att leva, så tänk inte på att ge upp det. Tänk på att bli bättre och kämpa dig till ett liv som KÄNNS VÄRT att leva!
Du kommer få hjälp och du har tagit tag i vissa saker, vilket du kanske inte märkt. Du har vänt dig mot en dörr som är närmare en väg ut (på ett positivt sätt), glöm inte det.
Det är okej att du inte funkar ibland. Tänk inte på det. Det är inte okej att du mår dåligt förstås, men tappa inte hoppet och modet. Du kommer inte må såhär resten av ditt liv, och för det liv du har framför dig är det värt att hålla ut genom det du har nu!
hör av dig anytime
<3
Att misslyckas (jag vet inte ens om det räknas som ett misslyckande faktiskt) genom att hoppa av en kurs är inte värt någonting jämfört med att du får chansen må bättre igen.
SvaraRadera