Shards of me

Föreläsningen på SCÄ igår var omvälvande och omtumlande och... mest av allt, överväldigande. Jag fick en sån otrolig ångest när jag såg bilderna på hur en normal portion mat ska se ut? What? Dom är ju fyfan gigantiska? Och att äta sex gånger om dagen?
Sen lärde jag mig ändå en del om basalomsättningen, alltså hur mycket kroppen ändå förbränner även om man skulle ligga still en hel dag. Vilket gjorde mina ibland ganska så stillasittande dagar iaf (än om minimalt) mindre jobbiga.
Men det som var absolut svårast, var insikten om hur lång tid det här kommer ta. Hur fuckad min hjärna är. Jag vet att ända sättet att komma ur en ätstörning är att äta sig ur den, men hur fan ska det gå till? Det är ju sådana enorma mängder mat.
Imorgon är det föreläsningen "Kroppen och ätstörningen" med en läkare och jag hoppas att den är mindre jobbig. Och på måndag är det en föreläsning om hur vägen ur ätstörningen kan se ut, som hålls av en tjej som själv varit sjuk.

Idag... det är som min läkare säger, jag kan inte alltid döva ångesten med medicin, men nu har jag städat och cyklat och försökt titta på tv och det gnager fortfarande i bröstet och snurrar i huvudet. Plus detta tilltagande drogsug (inklusive alkohol). Ingen inom psykiatrin vet om missbruket som pågick i 7 år. Så det är lite svårt att prata om hur det är nu.

Lugnande eller inte, lugnande eller inte? Eller kanske duscha?