Vet inte riktigt vad jag ska säga... sår och stygn i förrgår. Helt ok läkare, men det beror kanske på att mamma var med.
Vill fortfarande mer, men inte lika mycket som igår.

Ensam hemma nu, både pappa och Jen i USA. Pappa kommer hem den 6:e.

Vågen ville inte fungera i morse och jag fick totalpanik, hyperventilerade och grät. Som tur var var det bara batteriet som glappade, annars hade jag behövt åka och köpa en ny våg idag.

Har inte tid hos Marie förens den 8:e, vad fan ska jag göra fram tills dess? Och SCÄ den 11:e.

mamma: "nu när pappa kommer vara borta är vi båda oroliga över hur det kommer gå för dig, framförallt med maten. hur kan vi/jag hjälpa dig?"

jag försökte vara ärlig. berättade att jag ändå alltid äter middag. mamma sa: "dom på scä sa ju att dom inte tänkte så mycket på ditt bmi som din historia". jag sa att jag vill ändå gå ner i vikt för att markera (inte för att alla andra kommer vara så jävla smala och jag vill inte behöva skämmas).

visst kan jag gå hem till mamma och käka middag då och då. då får jag dessutom extra promenader. men det sa jag ju självklart inte.

grejen är... visst har äter jag på tok för lite, men jag har inga större problem med att äta. det är ju inte den biten jag behöver hjälp med...


jag ser fortfarande ett stort jävla sår på låret. men inte ikväll i alla fall. vi får se.

minnesluckan från igår är inte det minsta rolig. jag var varken full eller hög... men farsan lär ju tro något helt annat, när jag stod som ett frågetecken när han pratade om kameraväskan och minneskortet osv. hur kan fyra timmar bara försvinna?

igår:

thomas och jag har tagit en paus. det var hans initiativ men baserat på mina känslor. för jag vet inte vad jag känner längre, bara det att jag vågar inte ta tag i det. nu måste jag.

gråter, återhämtar mig, gråter. gråter, rensar på rummet, ramlar ihop i en hög på golvet, återhämtar mig. tar av mig smycken, gråter tyst men hysteriskt... och återhämtar mig väl så småningom.

min hjärna vill inte vara utan honom, vill inget hellre än att vara med honom, men jag vet inte om mitt hjärta känner likadant.

idag:

ett vrak. gråtattacker i bilen, på willys, i bilen igen, hemma, en hulkande hög på golvet. hitta gamla sobril och sen theralen och truxal och vara som en klubbad säl och jag börjar äntligen att inte se dubbelt.

ätstörningen har klorna riktigt långt inne i mig för tillfället. situationen mellan mig och thomas gör det väl knappast bättre, förutom från ätstörningens sida.

jag inser att jen åker till USA på onsdag och pappa på torsdag och vad fan ska jag göra i helgen? ta mängder av propavan och bara sova sova sova. ringa någon, göra något? thomas brukar ju vara här om helgerna...

Stockholms Centrum för Ätstörningar. Stockholms Centrum för Ätstörningar.
Jag? Dit? Vadå?
Det bara snurrar och snurrar i huvudet.
Jag kan ju äta. Så jävla illa är det väl inte? (Jag fick en tid inom en månad, uppenbarligen är det något fel men jag kan inte ta in det)

Det andra är... Wollmar Yskullsgatan 27. 2003. Tonårsenheten. Totalt jävla kaos. Ångest, självmordsförsök, bråk, kaos.
Hur ska jag klara av att gå in i dom lokalerna igen? Hur ser mitt gamla rum ut nu? Och dagrummet... och köket och matsalen? Det är säkert finare nu, ätstörningsenheter brukar vara det. Jag vet ändå inte hur jag ska fixa det. Det blir för mycket, både samtalet nu, 2010, och allting då, 2003.
Vad kommer dom fråga? Kommer jag svara ”rätt”?

Fyfan vad det snurrar.

Den 11 februari har Marie och jag en tid på SCÄ. Jag är så chockad och lättad och glad (och totalt livrädd) att jag gråter. Mamma grät. Pappa blev nog lite paff eftersom han inte har någon större koll på min ätstörning, men sa att: "that's very good news". Jag förväntade mig tre månaders väntetid och sen ett nej. Men Marie sa att dom hade inga extra frågor och att dom inte tar så mycket på mitt BMI som på hur länge jag har varit sjuk (första gången jag ansåg mig själv tjock och ful var jag sju år gammal). Vilket innebär att jag faktiskt inte måste gå ner tre-fyra kilo till mötet. Även om jag kanske gör det ändå. Bara för att markera.


Igår frågade Maggie pappa om han kände sig hemma i Sverige. Han svarade nej. På en gång började tankarna att det är mitt fel, jag hindrar honom från att flytta till någonstans där han känner sig hemma (USA kanske?)
Jag orkar inte med alla dessa tankar som hela tiden attackerar. Att allt är mitt fel, på ett eller annat sätt. Dessutom är det ju fruktansvärt egocentriskt.

Allting är för mycket och handlingsförlamningen sitter kvar. Jag däckar mig själv med theralen och truxal och vaknar väl någon gång innan Thomas kommer.

Gråter när jag hänger tvätten för att pappa inte postade mitt brev till CSN. Gråter för att det måste iväg men jag inte vet hur jag ska orka ta mig till brevlådan. Gråter för att den beskrivning av socialpsykiatrin som gavs när jag sökte inte stämmer. Gråter för att den tydligen innehåller APU (praktik) som jag inte vet hur jag ska fixa. Gråter för att stesoliden jag tog inte hjälper. Gråter för att kurserna varar till maj och inte mars. Gråter för att jag kommer få på tok för lite pengar av CSN pga det. Gråter för att jag måste ta tag i mitt liv. Gråter för att jag inte vågar. Gråter för att jag misslyckas.

Jag vill inte vara med.

----

pisshelvete.

när jag väl lyckats sluta gråta och gå iväg för att posta brevet... så visst fan har dom tagit bort brevlådan närmast oss. visst fan ligger den andra långt åt motsatta hållet och visst fan töms den kl.14. så det var ju helt jävla värdelöst.

jag ger upp den här dagen nu, drar täcket över huvudet.

Fyfan vad jag vill snitta upp låret. Eller någon annanstans. Men jag ringde Lelle (tack tack tack) och jag fick ta en Imovane och nu ska jag sova. Går på det tidiga uppropet imorgon och sen kan jag spendera resten av dagen i sängen.

Tankarna fick frispel. Jag var tvungen att sätta mig på golvet och titta igenom gamla dagböcker och hitta bilden på Simone. Ju mer jag letade desto mer läste jag och hur fan har jag mått? Hur och vad har jag tänkt? Vad har hänt? Någon gång då jag är mer stabil måste jag läsa igenom allt. Är det verkligen på riktigt?

Fuckit. För tillfället. Jag ska ju sova.

om jag mår för dåligt för att plugga.... men för bra för att bli sjukskriven, vad fan gör jag då?

m i s s l y c k a d.


för någon kväll sedan låg jag och tänkte... om jag jag tre propavan... och sen tar tre till så fort jag vaknar. och sen tar tre till... och så vidare. då slipper jag känna utan att vara död. right?

kan inte sluta tänka på egenremissen till scä. inte en chans i världen att jag är sjuk nog för att få hjälp. alltså, inte en chans i världen att jag någonsin blir helt frisk. mamma frågade mig: "om det inte är fara för din fysiska hälsa, kan du gå ner till xx kilo då? då får du väl hjälp?" klart jag kan gå ner. speciellt om jag får hjälp av mamma och pappa.

imorgon är det upprop. efter imorgon vet jag inte vad jag ska göra (förutom att jag ska till lelle). jag har ingen fast läkare... jag måste hålla ihop. efter inläggningen känns det som att jag är tillbaka på ruta noll. som innan dbt:n, minus skärandet. vad fan ska jag göra?

nu när jag börjar tänka började det redan vid tretton års ålder. eller kanske tidigare. england har jag så lite minnen ifrån, förträngning kanske det kallas, jag vet inte. anyhow hur jag "missade" hela lektioner genom hela högstadiet och gymnasiet.
vid fjorton års ålder, då jag inte var i min egen kropp när r våldtog mig. hur jag alltid flöt uppe i vänstra hörnet av rummet med terapeuten k. hur jag kunde se folks munnar röra på sig men inte registrera någonting. hur jag under hela gymnasiet var tvungen att gå ut ur klassrummet var 20:de minut för att komma tillbaka till verkligheten. hur lee en gång med våld fick föra mig till skolsjuksköterskan för att jag var så fruktansvärt frånvarande.
hur jag än idag flyter bort. ingen märker det för ansiktet är perfekt. hur thomas och jag tittar på film och jag min 1/5. hur hela släkten är här och jag har tappat en hel dag. hur jag kan skriva detta och kanske inte komma ihåg någonting imorgon. och massa annat. var göra av det? vad göra åt det?

fuck. jag vet inte.

jag vet att det var mer jag ville skriva. men vet ni vad? jag kommer självklart inte ihåg det. jag vill verkligen verkligen skriva så mycket mer. om allt jag förträngt men fått återberättat men inte "minns".

det här är verkligen saker jag aldrig skrivit om förut... aldrig vågat. det har varit för konstigt.

Kan inte koncentrera mig på någonting för allt jag kan tänka på är mat och vikt. Det enda jag vill är dricka och ta mer benso, bli lullig och mjuk och lätt. Men jag ska inte.
Thomas kommer ikväll och imorgon ska vi på River Dance, the farewell tour. Det ska bli så nice. Jobbade i fem timmar igår och kunde inte sluta , så sen plockade och fixade på rummet och skrubben i några timmar. Idag har jag försökt ta det lugnt, bara en snabbis till Vällingby.

Jag vet inte om jag vill ha Thomas här. Jag vet ingenting.

Skärsuget må vara borta men fyfan vilket jävla drogsug. Amfetamin, morfin, fan, till och med hasch skulle duga just nu. Men allt jag har är benso och alkohol. Jag lovade en gång att aldrig missbruka dom igen men det löftet var till m så det är inte värt ett jävla skit. Citodonet får jag ingenting utav, skulle jag ta tabletterna med efedrin eller dxm i från USA skulle det nog märkas lite för mycket.

Så jag biter ihop. Knyter nävarna. Dricker mitt jävla vin. Men att inte vara jag... att knappt inte finnas för ett tag. Det vore guld värt.

Senare:
Det höll ju länge. Eller inte. Men vafan spelar det för roll?

it feels so good, swimming in my stomach. what a jagged little pill...

om ni inte har en lösenordskyddad blogg och kan välja vilka som får läsa vill jag helst att ni INTE länkar till min blogg. tanken var att den ska vara någorlunda anonym medan endast folk jag känner som läser.

jag är ganska så extremt glad att jag är någorlunda väck på 30mg sobril.... det innebär ju att min tillvänjning till benso har försvunnit. vilket ju inte alls är dumt.

ångesten gör mig så jävla handlingsförlamad och det håller inte. vill våga be min soon to be nya läkare om lyrica, men vettefan om jag vågar.

överåt igårkväll men idag måste det gå bättre, orkar inte illamåendet och ångesten och...fyfan.

hade tänkt fixa två tvättar idag och städning av rummet men det blev aldrig av. kanske imorgon. fast då ska jag till marie, vilket kanske är välbehövligt. jag har lyckats fylla i vissa av delarna av egenremissen till scä men har ingen aning om jag någonsin kommer våga skicka in dom. så sjuk är jag inte. och vadfan kommer hände om dom inte tar in mig. the end. inget hopp whatsoever.

jag trodde man fick någon sorts notis via mail eller så när man fått kommentarer... men icke. så jag må bli någorlunda seg med svar.

Nyår var bra. Dagen efter var bra, med utgång. Igår var ok, trött och handlingsförlamad. Idag har inte alls varit så bra. Jag vill verkligen verkligen inte flytta och har förträngt det ordentligt. Men när jen säger till pappa att: ”we need to work out when to show the house, when to pack, when to buy an apartment and when to move”så blir det verkligt. Oundvikligt.

Jag önskar att jag kunde/vågade ta tag i mitt liv. Skaffa ett jobb. Skaffa en egen lägenhet. So what om det skulle gå åt helvete med maten, det vore fan så mycket enklare att flytta till en egen lägenhet.

Totalt jävla handlingfsörlamad. Tog theralen och truxal men det hjälpte föga. Jag må ha druckit ett glas vin och en halv öl men jag tänker ta en stes, jag pallar inte.

Vågen saknar batteri och det är kanske lika bra. Har ändå ätit för mycket.