Shards of me

igår:

thomas och jag har tagit en paus. det var hans initiativ men baserat på mina känslor. för jag vet inte vad jag känner längre, bara det att jag vågar inte ta tag i det. nu måste jag.

gråter, återhämtar mig, gråter. gråter, rensar på rummet, ramlar ihop i en hög på golvet, återhämtar mig. tar av mig smycken, gråter tyst men hysteriskt... och återhämtar mig väl så småningom.

min hjärna vill inte vara utan honom, vill inget hellre än att vara med honom, men jag vet inte om mitt hjärta känner likadant.

idag:

ett vrak. gråtattacker i bilen, på willys, i bilen igen, hemma, en hulkande hög på golvet. hitta gamla sobril och sen theralen och truxal och vara som en klubbad säl och jag börjar äntligen att inte se dubbelt.

ätstörningen har klorna riktigt långt inne i mig för tillfället. situationen mellan mig och thomas gör det väl knappast bättre, förutom från ätstörningens sida.

jag inser att jen åker till USA på onsdag och pappa på torsdag och vad fan ska jag göra i helgen? ta mängder av propavan och bara sova sova sova. ringa någon, göra något? thomas brukar ju vara här om helgerna...