Den 11 februari har Marie och jag en tid på SCÄ. Jag är så chockad och lättad och glad (och totalt livrädd) att jag gråter. Mamma grät. Pappa blev nog lite paff eftersom han inte har någon större koll på min ätstörning, men sa att: "that's very good news". Jag förväntade mig tre månaders väntetid och sen ett nej. Men Marie sa att dom hade inga extra frågor och att dom inte tar så mycket på mitt BMI som på hur länge jag har varit sjuk (första gången jag ansåg mig själv tjock och ful var jag sju år gammal). Vilket innebär att jag faktiskt inte måste gå ner tre-fyra kilo till mötet. Även om jag kanske gör det ändå. Bara för att markera.
Igår frågade Maggie pappa om han kände sig hemma i Sverige. Han svarade nej. På en gång började tankarna att det är mitt fel, jag hindrar honom från att flytta till någonstans där han känner sig hemma (USA kanske?)
Jag orkar inte med alla dessa tankar som hela tiden attackerar. Att allt är mitt fel, på ett eller annat sätt. Dessutom är det ju fruktansvärt egocentriskt.
Allting är för mycket och handlingsförlamningen sitter kvar. Jag däckar mig själv med theralen och truxal och vaknar väl någon gång innan Thomas kommer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
BRA att dom tar dig på allvar! Ta den här chansen nu, du behöver den!
SvaraRaderaOch ingenting är ditt fel! OCh du är inte ego som tänker så, det är ju inte DU som tänker så, det är din hjärna som säger en massa dumheter som INTE STÄMMER!
Du är fin! Snart ska vi ses! puss!