Depressionen är ett faktum, likaså de suicidala tankarna... som bara blir starkare och starkare.
Som om det inte räckte... så har det mesta som kan gå fel gått fel igår och idag. Idag bråkade visserligen pappa som fan med komvux och det kanske löser sig. Men jag var helt redo att dö.
Ringer till mamma i total panik och och förtvivlan och desperation om och om igen. Hur länge ska hon orka?

Det verkar som om jag inte få någon läkartid den här veckan och då lägger jag in mig för medicinjustering på torsdag, när mötena på scä är avklarade. Så länge jag kan stå emot alla självmordstankar... annars får det väl bli tidigare. Den här svackan tar jag mig inte ur själv. Jag menar, pappa fick dammsuga mitt rum åt mig idag eftersom jag inte orkade (det kommer en mäklare imorgon). Jag tar mig inte ut för att hämta posten. Orkar inte borsta tänderna, duscha, leva, finnas.

I läkarintyget till försäkringskassan stod det anorexia nervosa. Och massa annat om ökad ångest och djup depression och suicidtankar och bla bla bla.


Om jag bara kunde ta massa tjack. Då skulle depressionen inte finnas.

3 hekto ifrån en anorexi-diagnos. fyfan vad jag hatar mig själv. 14% ifrån normal kroppsvikt istället för 15%. varför hatar jag mig själv så mycket för det? jag får ju ändå all den behandling jag kan tänkas behöva. det borde inte kännas såhär hemskt. jag borde inte hata mig själv så mycket för det. paniken slog till för fullt när jag väntade på tunnelbanan på slussen, en stes och en truxal men till slut var jag tvungen att gå av tunnelbanan i alvik och kedjeröka tills nästa tåg kom.
ett stort fett rött utropstecken efter svaren om självmordstankar och självmordsbenägenhet. marie på fredag och vi kan ju bara glömma att genomföra scid II-testet, jag är i på tok för dåligt skick. scid I som gjordes idag visade på starka drag av social fobi, men det har jag ju haft sen jag var 15.
25% sjukskriven, jag kan hoppa av ena kursen fast fortsätta få pengar från csn. det är väl i alla fall en sten mindre inom mig.


fitt-läkaren i vanliga öppenvården missade att skriva ut recept på lyrica TVÅ gånger. en gång är ett misstag, två gånger är oacceptabelt och oprofessionellt, och gjorde så att jag blev tvungen att åka till psykakuten igår får att få några tabletter. jag tänker begära att få byta läkare. fine om det inte finns en annan läkare inom unga-vuxna teamet, jag tänker aldrig träffa kärringen igen. och det är min rätt som patient att få byta läkare. speciellt inte efter förra gången. "hur djupt blev såret? hur brett var det? hur långt var det? hur många stygn blev det? har du mycket ärr? var har du ärr?" jag blev bara så jävla triggad. av en läkare. fyfan.

jag tror inte jag orkar mer idag. tror jag tar 3ml theralen och några propavan och stilnoct och imovane och hoppas på en bättre morgondag.

Ibland förlorar jag helt viljan att leva. Eller, ganska ofta nuförtiden. Hur blev det såhär? Hur blev jag så dålig igen? Jag vet ju egentligen svaret men hatar mig själv så otroligt mycket för det. Hatar mig själv för att jag lät dom förstöra mitt liv så totalt. Innan M och E och F hade sönder mig helt så gick ju det mesta bra. Visst, maten var helt åt helvete men skolan fungerade, jag klarade av att ta tag i saker, depressionen var inte så ständigt närvarande. Idag vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Hur kommer det sig att jag knappt klarar av de mest basala saker, som att duscha, diska, städa?
Behandlingen på SCÄ kommer ta upp otroligt mer tid än vad jag först trodde, och jag inser mer och mer att jag nog måste hoppa av en av kurserna. Men jag vill inte misslyckas igen. Klarar inte av det. Att vara så fruktansvärt svag.
Egentligen borde jag boka en tid hos min läkare och säga att det här är faktiskt ohållbart, det här är inte ett drägligt liv. Men mitt katastroftänkande tar över helt och jag är nästan säker på att hon inte kommer höja medicinerna. Jag menar, hon sa ju på förra mötet att jag äter så mycket mediciner på så höga doser. Visst, det kanske är mycket mediciner, men inte på så höga doser. Och livsnödvändiga för mig.
Jag höll på att bli skyldig CSN närmare 1500kr för att jag på tre veckor inte klarade av att ens skicka in ett fjuttigt överklagande, Jag hade tre veckor på mig! Men papprena bara låg där och jag visste att jag var tvungen att ta tag i det men det bara gick inte. Jag fungerar inte som människa längre.
Nästa fredag ska jag till Marie men vi ska göra SCID-II och jag vet inte om det finns tid att prata om annat. Men det känns som att jag går under vilken sekund som helst.

Mamma säger att hon kan hjälpa mig med allt som måste göras, men inte ens då fixar jag det. Och jag skäms. Så fruktansvärt mycket. Skammen gör det bara ännu svårare.

Nej. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur jag någonsin ska klara av att leva.

Föreläsningen på SCÄ igår var omvälvande och omtumlande och... mest av allt, överväldigande. Jag fick en sån otrolig ångest när jag såg bilderna på hur en normal portion mat ska se ut? What? Dom är ju fyfan gigantiska? Och att äta sex gånger om dagen?
Sen lärde jag mig ändå en del om basalomsättningen, alltså hur mycket kroppen ändå förbränner även om man skulle ligga still en hel dag. Vilket gjorde mina ibland ganska så stillasittande dagar iaf (än om minimalt) mindre jobbiga.
Men det som var absolut svårast, var insikten om hur lång tid det här kommer ta. Hur fuckad min hjärna är. Jag vet att ända sättet att komma ur en ätstörning är att äta sig ur den, men hur fan ska det gå till? Det är ju sådana enorma mängder mat.
Imorgon är det föreläsningen "Kroppen och ätstörningen" med en läkare och jag hoppas att den är mindre jobbig. Och på måndag är det en föreläsning om hur vägen ur ätstörningen kan se ut, som hålls av en tjej som själv varit sjuk.

Idag... det är som min läkare säger, jag kan inte alltid döva ångesten med medicin, men nu har jag städat och cyklat och försökt titta på tv och det gnager fortfarande i bröstet och snurrar i huvudet. Plus detta tilltagande drogsug (inklusive alkohol). Ingen inom psykiatrin vet om missbruket som pågick i 7 år. Så det är lite svårt att prata om hur det är nu.

Lugnande eller inte, lugnande eller inte? Eller kanske duscha?

Och så åt jag. Och så spydde jag upp skiten. Och så tränade jag. Ben och armar och magen och så cyklade jag. Vette fan hur jag ska kunna sova efter det här. Stilnocten funkar inte alltid och visst har jag imovane men jag vill inte blanda. fuckit. Jag ska nog cykla lite mer.

Jag vet inte hur mycket jag skrivit om SCÄ... Sista självskadan berodde nog mycket på att det var vägning som jag var helt oförberedd på, och att deras våg visade över ett kilo mer än vågen hemma. Det var så jävla förnedrande.
I fredags skulle läkaren och jag gjort en intervju och sen en självskattningskala (Stepwise) på datorn men systemet var nere så jag gick upp kl. 6 på morgon helt i onödan. Eller, kanske inte helt i onödan. Jag fick remiss till sjukgymnast och dietist och papper om föreläsningar. Den första är imorgon och heter "Maten och ätstörningen" och hålls av en dietist. Nästa är på onsdag och heter "Kroppen och ätstörningen" och hålls av en läkare.
Sen fick jag reda på att det kanske är något fel på min sköldkörtel. Men hon ville ta ett prov till för att dubbelkolla. Jag hoppas faktiskt på att nästa prov visar samma sak, för då har jag kanske en förklaring till min extrema trötthet, och kanske till och med till ledvärken. Och att jag kanske kan få hjälp med det, med Levaxin.

Puma är borta och det känns tomt och konstigt att helt plötsligt ha ett golv. Jag tvättar och försöker hålla igång. På tisdag ska jag ta tag i skolan och CSN. Jag försöker äta någotsånär men det går som det går. Jag äter iaf något. Vågar inte väga mig.

Jag tycker inte om min nya läkare. Hon var så pass fixerad av min självskada att jag tillslut bara blev triggad. "Hur brett var det? Hur djupt var det? Hur många stygn? Hur mycket ärr har du?"
Och sen klagar hon på medicinerna jag har för somatiska sjukdomar, vilket är helt sjukt. Jag bara väntar på att hon vill ändra i min andra medicinering, men då kommer jag i total panik ringa till M och säga att det går inte. Lamictalen och Lyrican håller mig på benen, får mig att klara av vardagen. Tar hon bort dom dör jag. Kanske inte bokstavligt talat... eller kanske inte. Självskadetankarna är i alla fall borta, för nu.

Nu har jag vräkt ur mig en hel del. Borde klistra in det på helgon, så det kanske blir upprepning för vissa av er. Men jag vill en en gång ställa frågan, vilka är ni som läser? (Ni som svarade sist behöver inte svara igen)

Världens jävla panikattack över att... över att... Ulrica... hon är ju död. Jag tänker på all varm chocklad i lärarrummet och varje gång det var korv och vit sås i skolmatsalen (internskämt). Och hon är död nu. Det gick från att tänk år till att hon har en vecka på sig. Från att mamma sa "ska jag be om en fika" till att hon ringde och sa "Ulrica är död".

Kommer på att det finns en mail till bloggen och att jag ska maila dit. Till L. såklart. Imorgon. När jag kan andas ordentligt igen. Och har ringt mamma.

Ulrica är död. Så är det bara. Hon blev den sista av systrarna ur boken "Livet kan inte vänta"
Och här finns Ulricas blogg.

Köp den förresten. Eller ge pengarna till cancerforskning.

För Ulrica är fortfarande död. Liksom så många andra.

Jaa... inte mycket att säga egentligen. Eller, jag hade det tidigare. Sen somnade jag. Och har glömt allt nu.

Puma har åkt hem och jag är uttråkad och rastlös och smått ångestig. Imorgon ska L och jag tydligen prata. Jag har ingen aning om vad jag ska säga. Helt stum. Visst, jag är inte lika arg längre... men det är knappast som så att det är ok. Jag kan inte beskriva hur det var. Till slut gav jag upp. Berättade kallt och känslolöst för Puma vad som hänt, och kände inte mer på ett tag. Självbevarelsedrift. Överlevnadsinstinkt.

Nu tänker jag... jag vet inte. Det roligaste som händer ikväll är väl att jag ska hänga tvätt. Det säger väl en del.

Ikväll är jag verkligen inte pepp. Det som hände häromdagen. Hur fan börjar man om efter det? Även om man vill... hur? Låtsas som om att det aldrig hände? Prata om det? Men hur fan ska det gå till när jag inte pratar om saker? Vi får väl bestämma tid och så får jag se till att vara completely wasted. Det hon gjorde... vadå? Hon vill/kan inte förlora mig men jag ska ställa upp på att kanske förlora henne any minute för evigt? Hur är det rättvist?
Med Ulrica var det annorlunda. Det är en jävligt stor skillnad på att dö av cancer och att ta livet av sig.

Fuckit.

Och så har jag ätit på tok för mycket sen i lördags. Och massa annat, som bara spär på ångesten.

puma gästar del 3

öh
hej
wzup

skriver mer when drönk

//puma

Puma gästar IGEN

SUCK tänker ni nu, INTE HON IGEN!
men det skiter jag i! ^^
För vi dricker vin, as usual, fast ikväll käkar vi schlager-chips också! Tastäh! Har tittat asmycket Eddie Izzard, och jennifer påstår att det finns en roligare komiker, men jag är skeptisk.

Jag har fått glad-i-magen-piller av Jennifer, typ 1000 miljarder. Har inte hjälpt. Och massa ipren i en skum glasburk med recept-grejer skrivna på... Så vi får väl se om flyget kommer tro att jag langar drögs eller inte sen. Det är typ 200 mg/st också, så det är ju egentligen otroligt harmlöst. Men man vet ju aldrig.

Imorgon ska jag fota, det blir najs! Och på tisdag blire TEQUILA! Vilket typ är syftet med den här resan :P för tequila är najs, och tequila+Jennifer=AAAAAAZZZZMMMM! Alltså om jag kunde gå till systemet och köpa TEQUILAmedJENNIFER så skulle jag göra det jämt! Lätt!

pusshej

//puma