Shards of me

Depressionen är ett faktum, likaså de suicidala tankarna... som bara blir starkare och starkare.
Som om det inte räckte... så har det mesta som kan gå fel gått fel igår och idag. Idag bråkade visserligen pappa som fan med komvux och det kanske löser sig. Men jag var helt redo att dö.
Ringer till mamma i total panik och och förtvivlan och desperation om och om igen. Hur länge ska hon orka?

Det verkar som om jag inte få någon läkartid den här veckan och då lägger jag in mig för medicinjustering på torsdag, när mötena på scä är avklarade. Så länge jag kan stå emot alla självmordstankar... annars får det väl bli tidigare. Den här svackan tar jag mig inte ur själv. Jag menar, pappa fick dammsuga mitt rum åt mig idag eftersom jag inte orkade (det kommer en mäklare imorgon). Jag tar mig inte ut för att hämta posten. Orkar inte borsta tänderna, duscha, leva, finnas.

I läkarintyget till försäkringskassan stod det anorexia nervosa. Och massa annat om ökad ångest och djup depression och suicidtankar och bla bla bla.


Om jag bara kunde ta massa tjack. Då skulle depressionen inte finnas.