Shards of me

Det är slut nu. Efter nästan tre år.

Jag trodde att jag skulle banga hela kvällen. Åka hem utan att ta tag i det. Bland det svåraste jag gjort... Hans pappa som var så glad att jag var där, gjorde det tio gånger svårare. Det är ju alltid jag som blivit dumpad, och aldrig face to face. Men vi grät. Och pratade. Ganska mycket. Skiljs som vänner. Men fyfan vad ont det gjorde. Och gör.
Han vägrade ta tillbaka sin mammas guldkedja. Men jag sa att han får kräva tillbaka den när som helst. En dag kommer han träffa någon, gifta sig, ha barn, och då ska hon ha den kedjan.

Idag ska jag till M. Vill nästan inte ta upp att Thomas och jag gjort slut, det finns ingenting att analysera, det är ett fullkomligt normalt steg i livet. Jag får väl försöka få fram det. Jag har mer att säga om den nya läkaren. Och oro inför nästa möte på SCÄ.

-------

Det gick bra hos M. Jag ska göra om självskattningen och SCID II. Vi gick igenom kriterierna för GAD. Det är så uppenbart, har varit sen jag var... 15? Och så ätstörning UNS, men hon sade att den redan är satt.

Vet inte vad mer jag ska säga. Det gör ont. Såklart. Det är tomt. Såklart. Men det var rätt beslut. Men det gör lika ont för det.

------

Ulrica somnade in runt åtta i morse. Sjukt mycket stesolid och sen theralen men jag kan inte sluta gråta. Och på något jävla vänster ska vi lyckas fira mammas födelsedag imorgon.

Ulrica var en av de mest underbara personer som jag träffat. Det finns så många äckel och kräk därute, varför ska hon behöva dö?