Shards of me

Jag har fattat mitt beslut. Det gör så ont. Gråter och kippar efter luft och vill skrika för att det gör så ont. Klumpen i bröstet.
Men det måste bli såhär.
Jag ska till honom imorgon. Äta middag och så. Sen åker jag väl tillbaka senare i veckan och... gör slut. Slut.
Hjärnan vill men inte hjärtat.
Jag vet inte hur man gör sånt här.

Givande samtal med mamma. Bollplank. Hon och pappa tycker så mycket om Thomas men dom har undrat och diskuterat om vi verkligen är gjorda för varandra. Dom har haft svårt att se att vi skulle ha en framtid tillsammans.
Mamma sa att jag nog måste vara singel ett tag. Jag har tänkt exakt likadant. Jag har mer eller mindre konstant haft en pojkvän sen jag var 14.

Det gör ont ändå. Nästan 3 år tillsammans.
Kanske kan vi vara vänner sen. Jag vet inte.

Det gör ont.