Kan inte vara still, kan inte slita plocka och sortera och fixa. Det är inte ångest, det är mer hypomani, som förra veckan blev livsfarlig för mig. Hade jag tagit propavanen hade jag varit död nu. Så enkelt är det.
Marie säger att det kommer bli väldigt mycket frågor på SCÄ, och det fattar ju jag också, men hon sa också att dom kommer vilja ha väldigt mycket detaljer, hur små dom än kan verka. Vad händer om jag svarar fel? Hur ska jag beskriva mitt matintag när det kan skifta så mycket? Vad händer om det inte finns ett mönster? Finns det ett mönster? Det är inte bara kroppen som går på högvarv. Och träffa nya läkaren bara några timmar efteråt.
Stop screwing up, start shaping up. Seriöst. Det har nått bristningspunkten. Två vägar, den ena leder rakt tillbaka till helvetet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar